onsdag 30 maj 2012

1, 30, 720, 43200, 2592000

Så många månader, dagar, timmar, minuter och sekunder är det kvar tills jag åker hem igen.

En månad tills jag lämnar Prince George. Denna underbara stad som jag långsamt lärt mig älska i all dess alldaglighet. 30 ynka dagar tills jag lämnar min värdfamilj, mina vänner och alla fantastiska människor som jag mött och lärt känna här. På nio månader jag jag hunnit med att skapa mig ett helt nytt liv här, ett kanadensiskt liv med ny skola, ny familj, nya vänner, nytt språk, nya rutiner, nya fritidsintressen, nya matvanor och inte minst massor av nya erfarenheter och upplevelser. Ett liv som är helt avskilt från mitt gamla liv, mitt "svenska" liv. Det har inte alltid varit lätt, det har krävt sina uppoffringar, steg utanför bekvämslighetszonen, en hel del ensamhet och hårt arbete. Men det har varit värt varenda droppe blod, svett och tårar, och nu står jag plötsligt här med två liv - ett som det kommer att bli otroligt svårt att släppa taget om och ett som jag längtar efter att återuppta. Det ska bli så skönt att komma hem - att vakna på morgonen i min smala lilla säng och käka filmjölk och en mesostmacka till frukost, att slänga sig på cykeln och bara trampa iväg varsomhelst och närsomhelst, att inte behöva förklara för alla jag möter hur jag uttalar mitt namn. Att träffa mina saknade vänner och min älskade familj igen. Men, frågar jag mig, kommer saker och ting, kommer folk verkligen att vara precis som de var när jag åkte för snart ett år sedan. Jag vet att svaret är nej. Mycket kommer att vara annorlunda. Ny klass, ingen simning, förhoppningsvis ett jobb, brorsan utflyttad, de flesta vännernas sista gymnasieår, och så allt det där man plötsligt får göra, och måste göra, när man är arton. Nu är ju mycket av det här positivt, och alla som betyder något för mig kommer ju fortfarande att finnas där, åtminstone ett år till. Just därför är det extra svårt att lämna livet jag har byggt upp här. Livet därhemma skulle jag ju alltid komma tillbaka till. Men när jag åker hem från Kanada är det för alltid. Inte för att jag aldrig tänker komma tillbaka och hälsa på, tvärtom, det kommer jag absolut att göra. Men när jag gör det så kommer ju ingenting att vara sig likt. Alla vännerna kommer att vara utspridda över college och universitet runt om i BC och Kanada. Vissa kommer att vara utomlands. Ska man tro vad folk i min ålder verkar tycka om Prince George så kommer staden att vara tom på DPSS 2012 graduates innan någon vet ordet av. Och så alla utbytessutdenter då. Utspridda inte bara över Kanada, vilket är illa nog, utan över hela världen. Ja, att säga hejdå och inte veta när, eller ens om, vi kommer att ses igen kommer att bli svårt. Att säga hejdå till de närmaste vännerna och värdfamiljen, som har betytt så mycket för mig under det här året och alltid kommer att vara viktiga människor i mitt liv, kommer säkerligen att bli minst lika svårt. Påminn mig att packa ner näsdukar i handbagaget.

Det är lätt att bli sentimental när jag tänker på allt det här. Men tiden går så fort och jag vill försöka att göra det mesta och bästa av dagarna jag har kvar här. Därför kommer ni inte att få höra särskilt mycket mer sådant här snack i fortsättningen utan i stället lite av allt det roliga jag har planerat för juni månad. Till exempel examen, dry grad, vandring, fester, camping och utflykter till stranden. Sommaren 2012 kommer att bli en minnesvärd sådan, med början här och nu!

Jag saknar er alla väldigt mycket och längtar tills vi ses igen!
Kram!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar