lördag 16 juni 2012

Adventures in Bear Country

Hej!

Jag kan stolt meddela att jag - med nöd och näppe - har överlevt en vandring i Kanadas urskog! Låt oss börja från början.

I fredags skippade jag och Alisha skolan för att gå till en aktivitetsdag på IMSS (tror att jag berättade om detta i mitt senaste inlägg). Det var mest yngre ungdomar där, men även ett par stycken förutom oss i vår ålder. Dagen bestod av tre workshops: skrattyoga, drama och martial arts. Vi började dock med en kort föreläsning av två poliser från RCMP om att vara streetsmart. Sedan delades vi in i tre grupper och gick till repsektive workshop. Jag och Alisha började med skrattyogan, som var i princip densamma som förra gången. Sedan hade vi en dramaworkshop som hölls av undgomsdramagruppen Street Spririts. Workshopen handlade om mobbing och gick ut på att de spelade upp en pjäs först en gång och sedan en gång till. Andra gången skulle publiken, dvs vi, ingripa och ta en av skådespelarnas plats när någon gjorde något som var fel och kunde göras annorlunda. Jag fick alltså spela både mobbare och elak storebror och försöka omvandla dem till sympatiska personer. Lättare sagt än gjort, speciellt när man som jag inte har någon som helst skådespelartalang... 

Efteråt var det dags för lunch, och det var inte vilken lunch som helst. Där fanns pizza, sushi (från Wasabi!), samosas, frukt, grönsaker, och kakor och brownies från Costco. Muuuuums! Under lunchen hade de även lottdragning för våra konstverk samt "door prizes". Och den här gången hade jag mer tur än på Dry Grad. För mitt konstverk vann jag ett set med akrylfärger och penslar (även fast mitt namn blev draget sist. Alisha vann ett par riktigt satstiga hörlurar och den tredje tjejen en mp3-spelare). Som door prize vann jag och Alisha varsitt 10 dollars-presentkort till Tim Hortons och Alisha lyckades dessutom vinna ett 15 dollars-iTuneskort. En väldigt värd lunch med andra ord. Efteråt gick vi över gatan till en martial arts-studio och vi fick lära oss några självförsvars-moves. Det var riktigt kul! Jag menar, det är ju inte  varje dag man får chansen att brotta ner (och bli nerbrottad av) sin syster.

När dagen var slut hämtade Dori upp oss och vi åkte hem och satte igång att  i ultrarapid packa ihop all vandringsutrustning. På morgonen när jag lyssnade på radio meddelade de nämligen till vår stora lycka att motorvägen var öppnad igen, vilket innebar att vi kunde åka till Raven Lake som planerat. Så efter någon timmes packande satte vi oss i bilen, stannade till på Gyllene Måsens Drive Thru för en kycklingmacka var (jag och Alisha hade fått gratiskuponger tidigare under dagen), och rullade sedan söderut längs Highway 16. Vi passerade Purden och fann snart den lilla skogsvägen vi skulle svänga in på. 13 km in längs den vägen låg vår parkeringsplats. Efter bara ett part minuter fick vi syn på inget annat än en björn! En årsgammal svartbjörn, min första björn någonsin! Lite nervös gjorde det mig dock när vi dessutom såg minst fem sex högar med björnbajs längs vägen...

Efter en lång och skakig bilfärd längs den gropiga vägen nådde vi parkeringaplatsen vid femtiden på fredagseftermiddagen. Vi lastade ur våra ryggsäckar, fäste "björnskallrorna" vid dem och begav oss sedan iväg längs den markerade leden, glada i hågen men med björnsprayen i beredskap. Kan förresten tala om att det enligt väderleksrapporterna skulle regna hela helgen, men den enda nederbörd vi fick var en väldigt lätt och kortvarig skur, annars var det mulet till halvklart mest hela tiden. Så vi hade i alla fall tur med vädret...

Så här såg kartan över lederna ut. Den inringade p-platsen är där vi parkerade. Sedan
var planen att följa leden, passera den första stugan (den lilla ditritade pricken närmast
parkeringsplatsen) och forstätta vidare till Grizzly Den Cabin. Sova över där och fortsätta
runt mot Raven Lake Cabin, ner till andra parkeringsplatsen och sedan tillbaka till bilen
längs bilvägen följande dag. 

Alisha och Dori (Kaitlin var upptagen i helgen och kunde därför tyvärr inte
 följa med)
Jag, Dori och Alisha redo för avfärd
Alisha, jag och Alaska
Efter bara ett par hundra meter längs med leden stötte vi på denna skylt...

... något som fick mig att genast ta reda på hur björnsprayen fungerade.

Vi passerade snart den första stugan och fortsatte mot Grizzly Den Cabin med gott humör. Vädret var över förväntan, det var lagom varmt och utsikten, när vi någon gång ibland kunde se igenom alla träd, vad fantastisk.






Efter någon dryg timmes vandring nådde vi en skylt som sa 2 km, och vi antog att det innebar att det var 2 km kvar till den andra stugan, Grizzly Den Cabin. Så vi fortsatte och tänkte att det borde ju inte ta så lång tid. Problemet var bara att vi gick och gick och gick och där fanns ingen stuga. Efter ett bra tag stannade vi, tittade på kartan och drog slutsatsen att vi måste ha passerat stugan utan att se den. Då vi tycks oss skymta andra orange markeringar en bit bort antog vi att vi befann oss där leden delar på sig (se kartan), vilket skulle innebära att vi var nästan halvvägs till den tredje stugan, Raven Lake Cabin. Vi hade alltså två alternativ: antingen vända och gå tillbaka och försöka hitta Grizzly Den Cabin (alt. gå tillbaka hela vägen till den första stugan, 8 Mile Log Cabin) eller också fortsätta framåt till Raven Lake. Att gå tillbaka kändes som ett nederlag, så vi beslöt att fortsätta. Vädret var fortfarande hyfsat och klockan var inte ens åtta, så vi borde lätt hinna fram till stugan innan mörkret föll.

Efter ytterligare någon timmes vandring började vi bli mer osäkra. Kartan stämde inte överrens med verkligheten då vi hela tiden hade ett berg till höger om oss medan kartan klart och tydligt sa att Raven Peak och Susie's Peak låg till vänster om leden. Något förvirrade fortsatte vi dock genom snön (som på vissa ställen var uppemot en meter tjock fortfarande) i hopp om att hinna fram till stugan innan det blev mörkt. Men när vi befann oss på en stor äng och vi plötsligt inte kunde hitta nästa ledmarkering, hur mycket vi än letade, tog det tvärt stopp. Eftersom vi inte var säkra på vart vi befann oss eller ens vilken av lederna vi följt var det helt uteslutet att fortsätta framåt utan ledmarkeringar. Klockan var nu efter nio och det fanns inte en chans att vi kunde hinna tillbaka till 8 Mile Log Cabin innan det blev mörkt. Skulle vi gräva oss en bivack i snön och spendera natten under bar himmel i kylan och vätan och dessutom med skogen full av björnar? Eller skulle vi börja gå tillbaka, söka efter Grizzly Den Cabin och, om vi fortfarande inte kunde hitta den, tvingas leta oss ner längs leden i mörkret - med skogen full av björnar - ända tillbaka till den första stugan. Intet av alternativen var särskilt lockande, men utan vare sig tält eller något bättre skydd mot väta än våra regnkläder var beslutet ganska enkelt. Alltså vände vi på klackarna och satte av i rask takt tillbaka runt och sedan nerför berget. Medan det fortfarande var ljust och snö i princip överallt var det lätt att följa våra egna spår och vi tillryggalade sträckan tillbaka till punkten där vi först hade blivit tveksamma bra mycket snabbare än åt andra hållet. Problemet var bara att efter det blev det svårare att se leden eftersom det var mindre snö och det började bli mörkt.

Oroliga som vi var över björnarna försökte vi att hålla ett samtal igång hela tiden och Alisha spelade musik på sin mobil, men vi började bli rätt bekymrade att vi inte skulle kunna hitta tillbaka till stugan. Vi gick så fort vi kunde, men det var nerförsbacke och leden var halkig, så det hela var rätt riskabelt. Om någon av oss hade ramlat och gjort sig illa hade vi legat riktigt risigt till. Vi klev igenom snön otaliga gånger och jag fick ett bar rejäla blåmärken på smalbenen, men vi lyckades hålla oss på fötter. Snart var det emellertid så mörkt att vi tvingades sakta ner och lysa oss fram med ficklampan. Jag gick först, lyste på marken efter stigen och spanade efter våra fotspår i leran och snön och lyste på träden och spanade efter de orangea ledmarkeringarna. Det blev bara mörkare och mörkare, och vi började bli riktigt oroliga för björnar. Vi var trötta, hungriga och törstiga men det fanns inte tid att stanna för att ens hämta andan. Det visade sig vara tur att vi tagit hunden med oss, för hon gick före mig på stigen och tycktes känna vägen, och hjälpte till att leda oss längs leden. Lättnaden som uppstod när vi till slut kunde skymta taket på 8 Mile Log Cabin genom träden var obeskrivlig.

Stugan var stor och rymlig med sängplats för säkert åtta personer plus en övervåning. Där fanns ved, en yxa, en kamin, ett bord, stearinljus, tändstickor, grytor, dunkar och till och med en flaska Fireball Whiskey, haha. Dessutom fanns det ett utedass, och efter ett besök dit (tillsammans, ingen av oss hade lust att gå ut i den becksvarta skogen ensam) tände vi en eld i kaminen, satte upp våra genomvåta skor och sockor att torka, rullade ut våra sovsäckar och liggunderlag och kurade sedan ihop oss framför brasan och åt av alla snacks vi inte haft tid att äta under själva vandringen - muffins, torkat kött, nöt- och bärmix, choklad. Klockan hade varit efter elva när vi kom till stugan, och när Dori gick och lade sig stannade jag och Alisha uppe, pratade samt dokumenterade vårt lilla äventyr i gästboken. När vi väl kröp till kojs i våra sovsäckar var klockan väl efter ett, och morgonen därpå unnade vi oss en välförtjänt sovmorgon. Någon gång under natten dog Alishas mobil, så när vi vaknade på morgonen av Alaska skällde som tokig på några förbipasserande vandrare hade vi inte en aning om vad klockan var. Vi lagade havregrynsgröt till frukost och packade sedan ihop våra saker  och städade stugan (det är fascinerande vilken röra tre personer kan lyckas åstadkomma på bara några timmar) medan vi väntade på att Alishas och Doris vandringskängor skulle bli helt torra. Vi diskuterade om vi ville vandra mer men var trötta efter gårdagen och Alisha hade ont i sin vrist, så vi bestämde oss för att bara gå ner till bilen, laga lunch där och sedan åka hem. Här är några bilder av stugan från natten och morgonen:




Det var inte bara vi som var trötta efter den långa vandringen...

Jag och Alisha förevigar våra namn i stugans tak

Jag, Alisha och Alaska redo att ge oss iväg igen på lördagsförmiddagen. 


Vandringen tillbaka ner till parkeringsplatsen var riktigt trevlig. Vädret var återigen helt okej och vi stannade vid en liten fors, fyllde på våra vattenflaskor och tog lite bilder. Jag och Alisha såg även chansen att kunna checka av något som vi haft på vår "bucket list" men som vi strukit eftersom vi inte trodde att vi skulle få möjlighet till det när väl vintern var över. Just det - vi byggde en snögubbe!



Mmmm, finns inget godare än friskt bäckvatten!

Here we go...


Behövs bara ett huvud också

Sådärja!

Taadaa!

Hey sexy, wacha up to?

Efter denna prestation gick vi vidare ner mot bilen. När vi passerade skylten med björnvarningen skrattade vi åt hur vi oroat oss så för björnar igår men nu inte var ett dugg bekymrade. Allting är relativt, så sant som det är sagt.

Vi lagade pasta och åt med pesto och torkat kött. Århundradets måltid - det smakade så fantastiskt gott efter att ha överlevt detta äventyr i detta björnland som är Kanadas vildmark.Sedan packade vi bilen med våra ryggsäckar och oss själva och körde tillbaka till Prince George.

Det blev ett par timmars vila och en välbehövlig dusch för mig innan det var dags att ge sig iväg igen. Kai kom över och vi blev båda upphämtade av Sonja och hennes föräldrar, som skjutsade oss ut till Duchess Parks avgångsklass egna "graduation party" en bit utanför stan. Vädret var vid det här laget fantastiskt, och sittandes eller stådnes runt brasan kunde vi tillsammans med de flesta från avgångsklassen beundra en av de vackraste solnedgångarna jag någonsin sett. Caroline, Nicole och Sarah hade med sig de godaste popcornen ever - hemgjorda kolapopcorn - något som givetvis gjorde min kväll.  Att vara kring så många underbara människor gjorde mig varm om hjärtat, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på att det snart är slut och vi alla måste skiljas åt. Hur som helst blev det en väldigt lyckad kväll/natt, och Sonjas pappa hämtade upp oss och skjutsade mig hem vid tretiden på natten.

Lite drygt tre timmars sömn lyckades jag få innan klockan ringde på söndagsmorgonen. Upp och iväg till kyrkan för att göra blomsnacks till söndagsskolan och sedan gå till gudstjänst nummer två. Efteråt bjöd Doris papps ut oss alla fyra på lunch, och jag åt en väldans god "Chicken Stromboli" på Boston Pizza. Sedan hem igen och packa ryggsäcken full med ett antal ombyten kläder av varierande typ och elegans. Bryns mamma är nämligen fotograf och Bryn hade ordnat så att vi skulle få göra en plåtning tillsammans. Så jag, Alisha, NoeLani, Hannah och Bryn mötte upp och körde ut till en park med järnvägsspår där vi tog en massa bilder. Det var varmt och svettigt men hur kul som helst. Vi åkte även till CNC, stans college och tog bilder där, och  när vi, helt utmattade, kände att vi nog var klara för idag runt halv 6-tiden skjutsade Bryns mamma oss hem till oss. Jag, Bryn och NoeLani bestämde oss för att gå till Timmys och jag provade en av deras Iced Caps (god, men inte i närheten av Starbucks frappuchinos). Vi promenerade hem och efter en middag bestående av mumsiga grillade hamburgare följde jag med Dori och Kaitlin till Doris pappa för att hämta hem lite rabarber från hans stora trädgård.

Det blev en tidig sänggång för mig och sedan en tidig uppstigning och en löptur nere på friidrottsarenen bredvid gymmet. Sedan var det tillbaka till skolan som gällde. Sista skolveckan för terminen, sista skolveckan för mig och alla andra grade 12:s på Duchess någonsin. Lektionerna den här sista veckan har ägnats åt följande. På engelskan hade vi en vikarie må-ti och vi skrev ett gammalt provincial exam för att öva inför det riktiga som tar plats den 25 juni. I onsdags var vår lärare tillbaka och jag och Alisha var tvungna att skriva en  "in-class"-uppsats på poesi som de andra skrivit i fredags. Torsdagens lektion var mindre produktiv - jag hade med mig min stora kanadaflagga och fick den signerad av folk, jag bjöd min lärare och alla mina klasskompisar på Salt & Blandat (med blandade reaktioner - de flesta rynkade på näsan och grimaserade, ett par stycken spottade ut godiset men min lärare gillade dem faktiskt), och vi gick igenom termer och begrepp att plugga på inför slutprovet.

På journalism den här veckan har jag avslutat alla mina årsbokssidor. I torsdags på journalism blev alla grade 12:s kallade till aulan för utdelning av utmärkelser. Själv fick jag givetvis inget award, men Alisha fick ett för art och flertalet sport-, volontär- och "Principal's List"awards delades ut. (om man får Principal's List innebär det att man har max ett B och A i resten av sina ämnen).

Det har varit en händelserik vecka på culinary arts. I tisdags lagade vi "fancy sandwiches" och bjöd in kvinnorna som jobbar i receptionen på smörgåsar och tårta. Jag och Dani gjorde smörgåsar med avocadofyllning, räkor och dill, och Katie och Bryn gjorde grillade mackor med pesto, körsbärstomater och mozzarellaost. De andra från vår klass lagade ägg-, nutella-banan- respektive krämost-körsbärssmörgåsar. Vi serverade också vattenmelonbål samt de tårtor vi bakat och dekorerat förra veckan.

Mina och Danis mackor, openfaced...
... och som dubbelmackor
Mina två tårtor

Och en av Danis
Buffébordet. 
När alla från receptionen väl varit där och plockat på sig smörgåsar och tårtor var det äntligen vår tur att äta. Och jösses så gott det var! Avocadomackorna var underbara, men allra godast var ändå Katies och Bryns grillare mozzarella- och pestomackor. Yuuuumm! När vi väl tömt alla fat med mackor var vi så mätta att vi inte hade någon störra lust att äta våra tårtor. Så jag och Dani ägnade lunchen åt att gå runt till ett par av våra lärare och vår syv och de dem varsin tårta, något som var väldigt uppskattat.

I torsdags lagade vi mat för näst sista gången på culinary arts. En full måltid stod på menyn och jag och Dani hade bestämt oss för en somrig quinoasallad med grönsaker och honungsmelon samt ugnsbakade laxfiléer till det. Meningen var att ha en sås bestående av naturell yoghurt och honung till detta, men eftersom vår lärare köpt vaniljyoghurt i stället för naturell fick vi skrota de planerna. För tro mig, vanilj och lax är inte särskilt gott ihop... Väldigt mumsigt blev det i alla fall till slut.



I tisdags under håltiummen bestämde jag, Dani och Kai oss för att gå bort till Dairy Queen och käka deras himmelskt underbara glass. Sonja och Robin skolkade och följde med. Jag, Sonja och Dani delade på en stor Oreo CheeseQuake Blizzard, något som kan vara bland det godaste jag smakat i glassväg. MUMS säger jag bara. Här har ni bildbeviset:


Och sen är det ju Kai förstås som hellre käkar hamburgare...



Idag på lunchen tjockade jag mig lite till. Vi i MeToWe hade nämligen en liten avslutningslunch tillsammans där vi käkade pizza och åt glass (med alla möjliga sorters mumsiga toppings, tex m&m:s och mini-oreos) och pratade om vad vi, eller snarare de, ska ägna sig åt nästa år. Gott var pizzan och glassen, men jag blev lite väl onyttig när jag senare under dagen dessutom käkade tårta som Robin fått på en av sina lektioner och som han inte ville ha. Men eftersom jag inte har hjärta att slänga mat kände jag mig faktiskt förpliktigad att dra mitt strå till stacken här...

Nu lite kort om vad jag ägnat mig åt utanför skolan den här veckan. Måndagen var Luis sista dag i Prince George (i tisdags åkte han till Toronto för att vara där i en vecka med kompisar och sedan åka hem till Venezuela) och efter skolan bjöd han hem oss och några andra utbytesstudenter för en barbeque. Vi käkade hamburgare och smores, chillade och kollade på film. Jag signerade hans flagga, och insåg att det här kan vara sista gången jag ser Luis på mycket länge, kanske till och med någonsin. Det var tråkigt att säga hejdå när det var dags att åka hem, men ändå var det ingenting emot hur jobbigt det kommer att vara att säga hejdå till mina närmaste vänner och värdfamilj. Och det är helt overkligt att tänka på att det är bara lite drygt två veckor tills dess.

I tisdags efter skolan gick jag till Pine Centre Mall med Dani, Kai och Martin. Jag köpte tre sorters te och ett mikrolock åt Dori i födelsedagspresent. Sedan gick jag med Martin till Value Village där han lämnade in kläder som han inte kan få med sig hem till Tyskland (något som jag säkerligen också kommer att behöva göra). Sedan började han shoppa. Och jag kan säga er att Martin är en riktig tjej när han shoppar, så eftersom jag hade mycket att göra hemma bestämde jag mig för att lämna honom åt sina Abercrombie- och Holistertröjor och allt vad det nu var och gå hem i stället.

Onsdagseftermiddagen ägnade jag och Alisha åt att baka tårta åt Dori eftersom hon fyllde år på torsdagen. Vi hade planerat detta mästerverk till tårta (eller snarare tårtor) under en längre tid och la ner vår själ och hjärta i bakningen. I stället för att baka en stor tårta hade vi bestämt oss för att göra minitårtor, så vi använde muffinsplåten i stället för en tårtform. Våra tårtor bestod av två lager (jordnötsbrownie i botten och chokladkaka ovanpå) med en jordnötssmörsfyllning emellan och sedan chokladsås och Reeses ovanpå. Det är synd och skam att ni inte kan prova dem, för de smakade sannerligen gudomligt, men bilder ska ni i alla fall få. Se och njut!





Dori ville inte vänta till sin födelsedag med att äta sin tårta, så vi högg in
redan på onsdagskvällen. Och gott var det...

Av muffinstopparna som blev över gjorde vi små godbitar med den över-
blivna jordnötssmörsfyllningen. Dessa tog vi med till skolan och gav till Jen,
Trisha och vår lärare under engelskalektionen, något som var väldigt uppskattat.
(Mer omtyckta än mina Salt & Blandat.)

Våra små bakverk (som inte var så jättesmå egentligen) gick hem hos Dori och till och med Kaitlin, som inte är särskilt förtjust jordnötter, verkade tycka att de var helt okej. Senare på onsdagskvällen hjälpte jag Kaitlin att baka biscuits som vi sedan åt med scrambled eggs på morgonen av Doris födelsedag. Presenter och mer tårta hade vi senare, på kvällen. Eftermiddagen spenderade jag med Martin och Dani, och när Dori kom hem från sin födelsedagsmiddag på en resuaturang här i stan med några väninnor kurade vi ihop oss i tv-rummet och öppnade paket. Dori blev glad över teet och verkade verkligen gilla sorten hor provade igår, blåbärssyltste. Alisha gav henne sin målning, som var otroligt häftig och verkligen jättefin. Vi tittade också på profiler för utbytesstudenter nästa år, och med rådgivning från mig bestämde sig Dori, Alisha och Kaitlin för en 97a från Tyskland. Dori vill ha två utbytesstudenter nästa år, så de ska titta på fler profiler också.

Ojoj, det här inlägget blev visst alldeles på tok för långt. Men det får ni helt enkelt dras med - när allt kommer omkring har ni ju bara knappt tre veckors läsande kvar innan ni är officiellt befriade från min blogg. Hur skönt är inte det?

Hoppas att ni alla fått en kanonstart på sommarlovet. Själv är jag inte riktigt där än, men snart så!

Kram!

4 kommentarer:

  1. SAKNAR DIG!!!!!

    SvaraRadera
  2. Jag saknar dig också! Men nu ses vi ju snart! Längtar!!!

    SvaraRadera
  3. Gu så sjukt jag halkade in på din blogg bara och vi har upplevt så sjukt mycket samma sak! Är också i Canada nu , i Calgary och har gått klart skolan ( gr 12) och åker hem i augusti ! Så himla häftigt!
    Hittade också en kanon bra youth group att gå med i och massa nya life long friends!
    Maila mig gärna (:
    Hannah
    Hannah _stampy@hotmail.com

    SvaraRadera
  4. Hej Hannah!

    Jättekul att du hittade min blogg! Hoppas att ditt år har varit lika spännande och kul som mitt! Calgary låter ju superhäftigt!

    Kram,
    Ylva

    SvaraRadera