Sitter för tillfället på soffan med isad och svullen fotled. Är det inte typiskt att man ska stuka foten sista matchen för säsongen?
Men låt oss börja från början. I fredags deltog jag i något som kallas för 30 hour famine. Det är ett välgörenhetsevenemang som går ut på att inte äta på 30 timmar för att samla in pengar till ett välgörande ändamål. Vanligtvis går pengarna till organisationen World Vision, men i år hade Erin, som organiserade evenemanget, bestämt sig för att stödja den lokala organisationen Elizabeth Fry Society i stället. Hur som helst, de trettio timmarna utan mat (dryck såsom juice och iste var tillåtet) började fredag morgon (egentligen klockan sju men jag fuskade lite och käkade frukost fram till halv åtta) och slutade mitt på dagen på lördagen. Jag laddade upp redan dagen innan med en kraftig middag (raggmunkar) och sedan ett kvällsmål innan jag gick och la mig. På fredag morgon åt jag sedan en dunderfrukost bestående av mjölk och flingor, lite frukt, en energibar samt två våfflor (med jordnötssmör och sylt, såklart). Detta höll mig mätt under större delen av skoldagen, även om det fortfarande var tortyr att baka vienerbröd på culinary arts och inte kunna äta några. Efter skolan stannade några och kollade på film i skolan men jag, Sonja och Dani bestämde oss för att gå och shoppa lite. Så vi gick ner till Parkwood och köpte outfits inför nästa veckas twin day. Vad det blev tänker jag inte berätta nu. Sedan, runt middagstid (och vid det här laget hade magen börjat kurra ganska regelbundet. Allt jag fått i mig hittills, förutom kopiösa mängder vatten, var lite juice under min håltimme) gick vi alla tillsammans från skolan bort till kyrkan där vi skulle spendera natten. Vi var väl runt tjugo stycken, de flesta från grade 10-12.
Kvällen och natten ägnades åt diverse kort- och sällskapsspel, att prata, dricka juice, ta en tupplur i källaren och kolla på filmen Pulp Fiction. Fast jag var rätt så trött så jag gick och la mig bara någon halvtimme in i filmen. Jag sov rätt på golvet, i min sovsäck, frös hela natten och vaknade stel, öm och hungrig. De två timmarna som väntade innan det serverades frukost var de värsta timmarna på hela tiden, just eftersom vi alla visste att frukosten väntade, så det var ungefär det enda vi kunde tänka på. Här är några bilder från kvällen och morgonen:
 |
| Dani och Kai |
 |
| Robin och Kai kastar kort på varandra... |
 |
| Dani, Sonja och Robin är fortfarande trötta efter en lång (läs: kort) natts sömn... |
 |
| De andra roar sig med spel i väntan på frukosten |
Och när frukosten - pannkakor med bär och sirap samt diverse uppskuren frukt - väl serverades bröt det ut kaos när alla försökte få mat samtidigt. Jag ljuger inte när jag säger att det förmodligen var den godaste frukost jag någonsin ätit! Jösses vad gott det var!
 |
| MAAAAAT! |
 |
| Min första, ljuvligt underbara, pannkaka |
Strax efter frukosten var jag tvungen att gå eftersom vi hade en volleybollmatch klockan tolv. Säsongen är nämligen i princip över och vi hade vår slutturnering i helgen. Vi spelade mot ett killag vår första match och förlorade, men efter att ha åkt hem, käkat lunch och tagit en timmes lång tupplur i sommarvärmen ute på verandan var jag tillbaka i toppform och vi lyckades vinna vår andra match. Sedan skjutsade Dori mig hem eftersom jag skulle gå ut och äta med Shecanafolket. Jag, Alisha och Bryn tog hunden på en promenad i solskenet och sedan hoppade jag i duschen medan de andra åkte tillbaka upp till UNBC för kvällens match. Jag gick ner till Parkwood och China Cup där jag mötte upp med Shirley, Martin, Luca, Tim, Daniel, Henry och de andra för kinabuffé. Ni som känner mig kanske kan ana hur mycket jag åt, och jag kan säga så mycket som så att det var en hel del... Inklusive alla olika sorters efterätter... Gott var det, mätt blev jag och på det hela taget hade jag en trevlig kväll. Tyvärr förlorade de andra dock volleybollmatchen (mot ännu ett killag).
Jag och Alisha stannade uppe länge och hade ett väldigt långt och filosofiskt samtal om livets stora frågor, så det blev en sen sänggång och tidig uppstigning då jag skypade med familjen för första gången på över en månad klockan åtta på morgonen. Efter det bar det av upp till UNBC igen för ytterligare två volleybollmatcher. Vi vann bägge två, den första överlägset och den andra efter ett långt och olidligt spännande första set som gick ända upp till 40-38 (ett vanligt set går till 25, men man måste vinna med två poäng). Under det andra setet i vår sista match hände så det som jag hoppats undvika. Jag hoppade upp för att blockera samtidigt som en av tjejerna i mitt lag och en eller två från det andra laget. Vi var precis vid nätet och på vägen ner igen kraschade jag in i en av tjejerna från det andra laget, landade snett på foten och det gjorde rejält ont. Ganska så snart började min vrist svullna upp ordentligt och det blev till att sitta resten av matchen med is på svullnaden. Efteråt vart vi tvungna att gå upp till receptionen, där en tjej fyllde i något slags skadeformulär och undersökte min vrist. Jag kunde fortfarande röra på och någorlunda stödja på foten, så den är definitivt inte bruten utan förmodligen bara stukad.
 |
| (Var vänlig ignorera blekheten) |
Jag fick strikta order om att alternera is i tio minuter och att röra på foten i fem minuter under någon timme, och att sedan fortsätta att isa svullnaden under resten av dagen och natten och tills svullnaden gått ner. Så de senaste timmarna har jag spenderat i soffan med foten högt, ätandes choklad och hemgjord glass. Det känns lite surt att detta skulle hända, men det kunde ju trots allt vara värre, och hellre stuka foten sista matchen för säsongen än tidigade. Jag missade ju trots allt mindre än ett halvt set. Trots detta är det jättetråkigt att säsongen är över, jag hade velat spela så mycket mer än såhär. Menmen, förhoppningsvis börjar friidrottssäsongen snart så att vi kan joina skollaget.
Hare gött alla ni därhemma,
pussokram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar