The end of one thing means the beginning of something new

Hello everyone!

Since this is the last time I will write on my blog, I thought I'd do it in English so that all of my friends can read and understand it.

I have been back home in Sweden for three days now. When we arrived at Arlanda Airport on Sunday, me and the other two Swedish guys had to walk a ridiculously long way and to the baggade pick up and then wait for a while for our suitcases. After that, I could finally, after ten months and a very long trip back, go out and see my family. Just like when I left Canada, there were lots of hugs and maybe a tear here and there. Three of my friends also came to see me, thanks to Kalle, Amandus and Joost!

Even though it felt so good to see my family and friends again, what was really weird was speaking Swedish after a year of almost no Swedish at all. Before we had even left the airport, they were mocking me for my bad Swedish, my "English accent" and the fact that I just used English words when I didn't know how to say something in Swedish.  By now it feels more natural to speak Swedish again, but I still prefer English!

I had so much to tell my family that I didn't know where to start. But we talked all the way home from the airport, and when we got home we had dinner, and then strawberries (there's nothing like Swedish strawberries!) with vanilla custard for dessert. I gave them the presents I had bought them: a Canada shirt each for my brothers and a thermos mug with a native art print for my parents. Plus all the Reeses, Turtles, Skittles, Oh Henrys, Nerds and the other candy i had brought of course. As a welcome home gift from them I found in my room some flowers, a box of chocolate, a card and a package of "Ballerina"-cookies. My room looked more or less exactly the same as when I left it - the German exchange student we hosted this year, Luisa, had taken care of it well. Thank you Luisa! On Sunday night me and my brother also biked over to his place, and I can't even begin to tell you how nice it was to sit on a bike again!

On monday I slept in until eleven or so (which still inly is 1 am Canadian time), and on Tuesday I got up at ten. Strangely enough I don't really feel jet-lagged at all, especially not by now. This is nice of course - when I came to Canada I was jet-lagged for like a week. Anyway, on Monday I played some videogames with my little brother and then my friend Miranda came over. Later that evening, after having had "korv stroganoff" for dinner (how I've missed "falukorv"!) I went to another friends house where we had a little barbeque with some other friends. It was really really nice to see everyone again and it actually doesn't really even feel like I've been away at all.

Yesterday I spent unpacking. Now my room looks fine again (with stuff like my grad hat, my canadian flag and the thank you card I got from the kids at church put up on the shelves and the walls), but this is how chaotic it looked like a half hour after I got home:

Here at home and in Uppsala some things have changed. We have a new oven and a new computer, the milk is now in the door of the fridge instead of the top shelf (this I didn't realise until I had opened a new thing of milk because I didn't see any opened one...) and it is not until now that I realise how small our dishwasher actually is. The restaurant on the corner has switched name and owners, some new stores have popped up downtown and a couple of traffic lights have been replaced by regular crosswalks. But even though some things aren't exactly like they were when I left, I still feel very much at home. And as for the people - my family and friends - if feels like I hadn't been away for a week even.

But at the same time there's now also all the things that I'm already starting to miss from Canada. All the people of course - my host mom, my sisters and all my friends - how am I even suppposed to live my life without you anymore? But also the small things, like going to Costco on a Saturday afternoon, going to Timmy's at lunch, taking the dog for walks in the middle of the night or going to bootcamp at the gym. Eating french toast and panncakes and eggs benedics, drinking Starbucks or eating a DQ Oreo Cheesequake Blizzard. I guess I simply miss being Canadian!

My year in Prince George went by way to fast, but instead of being sad that it is over I am just very very glad that it happened. There are some people I have a lot to thank for this. Firstly, I would like to say a big thank you to my parents who helped pay for this year and who were okay with sending me alone across the world for ten months. Secondly, I owe so much and I am so incredibly grateful to my host family for not only providing room and board for me this year but also becoming just that - a family. Thank you to all my friends as well, both in Sweden and Canada. You mean more to me than I think you know. And lastly, thanks to the people at Shecana who work so hard and put down their own time in order for us exchange students to have the best year possible.
Without you guys none of this would have been possible and this year wouldn't have been the best experience of my life!


You might be wondering what my future plans look like. Well, first of all I have to finish high school here in Sweden. Two more year of that and then I'm off to university, probably in Uppsala but maybe abroad if I can afford it. I have learned so much this year, not only about different countries and cultures, but also about myself, about life and about what I want to do in life. I am not quite ready for a carreer decision yet, but I know that I want to make a difference in the world. It might be a chiché, but I do want to leave our world a better place that I found it, even if this means changing the life of one single person.


To my family and friends in Canada (and all over the world): 


Until we meet again, I wish you all the best in the future! Dream big and live your life with a smile on your face. Don't give up in hard times but trust in your own ability and there's no limit for what you can accomplish in life.
Let's stay in touch and I'm looking forward to see you all again soon!


Finally I would like to express my appreciation to all my faithful blog readers. I know I haven't been easy on you with my extremely long posts, and I'm sorry if bored you to death with my endless stories about food, but you made it through and it has been very encouraging to read your comments throughout the year!


På återseende,
Ylva

Sista tiden i Kanada, del 4

Hej!

På fredgsmorgonen, min sista hela dag i Kanada, väckte Alisha mig vid niotiden och sa att frukosten, bestående av french toast och fruktsallad, var serverad. Planen för dagen var att åka ut till stranden och köra deras vattenskoter, men Dori var inte säker på om vattenskotern fungerade så medan hon försökte ta reda på det gick jag och Alisha till Parkwood och sedan till Pine Centre Mall för att köpa lite sista-minutengrejer  godis, samt presenter att ta med hem. När vi väl var klara med detta och kom hem visade det sig att vattenskotern inte fungerade, och eftersom det var molnigt och rätt kyligt ute bestämde vi oss för att inte åka ut till stranden överhuvudtaget. I stället tog Alishas pappa med oss efter middagen (Doris supergoda scallops-bacon pastasås, yumm!) för att köra fyrhjuling i regnet och leran, något som verkligen var hur kul som helst. Förutom gångerna vi nästan välte eller körde fast i enorma vattenpölar förstås…

Under dagen hjälpte även Alisha mig att packa, något som var nödvändigt då jag trots att jag redan skickat en låda med vinterkläder hem hade mer saker än vad som fick plats i min resväska. Problemet var egentligen inte utrymme utan vikt (maxgränsen var 23 kg), så vi löste detta genom att placera alla tunga saker i en av mina två ryggsäckar som jag använde som handbagage. Trots detta var resväskan ett par kilo för tung, så det hela slutade med att jag fick stå vid incheckningen dagen därpå och flytta saker från min resväska till mina redan fullproppade ryggsäckar. Det har varit allt annat än bekvämt att kånka runt på dem hela dagen kan jag säga er…

Hursomhelst, packningen var i princip klar så när vi kom hem från fyrhjulskörningen beslöt vi att göra ett nytt försök att se 300. Den hår gången lyckades vi bättre och såg klart hela filmen. Efter detta var vi dock alla tre så trötta att vi slopade planerna på att dygna utan gick och la oss i stället. Vilket förmodligen var ett smart val eftersom min natt under resan i och med tidsomställningen blev ungefär tre timmar lång…

Så här tomt var mitt rum på fredagskvällen

Så blev det då lördag den 30 juni, ett datum jag haft på läpparna så många gånger det här året då folk frågat när jag åker hem. Att just den dagen till slut faktiskt hade kommit kändes helt overkligt, och medan vi käkade eggs benedict till frukost, medan jag klädde mig och packade ner det sista i mina väskor, medan jag öppnade min avskedspresent och gav Dori, Alisha och Kaitlin deras, alltmedan detta hände kändes det fortfarende inte alls som att jag verkligen skulle åka hem. Till och med när vi stod där på flygplatsen och sa farväl kändes det mer som om jag bara skulle åka på semester och snart vara tillbaka. Det är först nu när jag sitter på planet mellan London och Arlanda som verkligheten har hunnit ikapp – jag är verkligen på väg hem och kommer inte att träffa min värdfamilj eller mina vänner från Kanada på mycket länge.

På lördagsmorgonen hann jag och Alisha bocka av en av de allra sista sakerna på vår lista: åka skateboard.

Hur som helst, på flygplatsen i Prince George (har jag sagt att den ät yttepytteliten?) träffade vi en del andra utbytesstudenter på väg hem, till exempel Kai, Luca, Arianna samt Laura och Fabia. Fabia skulle stanna i Kanada ett tag till och hennes familj kommer och hälsar på, men Laura var på samma flight som jag. Medan vi väntade på att gaten (den ena av hela TVÅ gater!) skulle öppna satte vi oss i caféet och fikade. Bryn kom dit för att säga hejdå, liksom Robin.

Kaitlin, Dori och jag

Så småningom var det dags för oss att gå igenom security och det blev många kramar. Det blev många tårar, men också leenden. Efter en sista lång gruppkram med min värdfamilj var jag den sista personen att gå igenom security. Vi behövde inte vänta mer än ett par minuter i gaten innan vi fick gå på planet, ett minimalt propellerplan. Flygturen ner till Vancouver tog bara någon timme, och när vi kom fram skiljdes vi från Kai, som skulle flyga till Frankfurt i stället för London, och gick och hämtade upp våra resväskor. Sedan checkade vi in dem igen, nu hos British Airways i stället för Air Canada. Problemet var bara att Laura och en dansk tjej som heter Pernille hade en extra väska var att checka in. De hade betalat för dessa väskor på Prince Georges flygplats men inte fått något kvitto. Utan kvitto skulle de dock vara tvungna att betala igen för sina väskor, så vi ägnade de två tre timmarna mellan våra flights att springa fram och tillbaka mellan BA:s incheckning och Air Canadas hjälpbås.

Våra bagagevagnar

Laura och Pernille i British Airways-kön

Till slut var allt i alla fall utrett och våra väskor incheckade. Jag och Pernille sa hejdå till Laura, vars flight inte åkte förrän tre timmar efter vår, och gick genom security och bort till vår gate. Här träffade vi fler utbytesstudenter från hela Kanada, bland annat Ilaria, Lodovica och så Henrik som också är från Sverige. Planet som tog oss från Vancouver till London var likadant som det vi kommit hit med. Vid det här laget var jag så hungrig (hade inte ätit på över sex timmar) att det enda jag kunde tänka på var mat. Maten, när den väl kom, smakade väl sisådär såsom flygplansmat ofta gör, men det var ju i alla fall mat.

Flygturen tog lite över nio timmar, varav jag ägnade kanske tre eller fyra åt att sova. Vi lämnade Vancouver klockan 18 och var framme i London mellan tio och elva. Sedan väntade mer security och mer kånkande på mina två jättetunga ryggsäckar samt en väldigt lång väntan i Heathrows Terminal 5 innan vårt försenade flyg till Arlanda äntligen åkte mellan tre och fyra. Vid det här laget var vi nere i två utbytesstudenter: jag och Henrik. Nu sitter jag på planet och det är mindre än en halvtimme kvar tills vi landar på svensk mark igen. Det känns väldigt konstigt att höra svenska kring mig och ännu konstigare att prata svenska med Henrik (även om vi blandar friskt med engelska), så jag hoppas att ni har överseende med min svenska såhär i början…

Ser otroligt mycket fram emot att träffa er alla mycket snart! Jag har saknat er massor det här året ska ni veta, och det ska bli så skönt att återförenas igen! Många kramar!

Sista tiden i Kanada, del 3

Hej igen

På måndagen den 25 gick jag till skolan för allra sista gången, för att skriva mitt English 12 provincial exam. Provet var tre timmar långt och bestod av tre sektioner med flersvarsfrågor samt en kort och två långa uppsatser. Tack och lov fick vi skriva hela provet på datorn, vilket gjorde det ungefär tusen gånger lättare, och snabbare. Jag var klar med gott och väl tio minuter till godo och jag tror att jag gjorde hyfsat ifrån mig. Efter provet åkte jag, Alisha och Maya till Mayas hus för att planera vår campingtrip. Maya flyttade nyligen hemifrån och bor tillsammans med sin pojkvän i en jättemysig källarvåning fem minuter med bil från skolan. Vi skrev ihop en lista på vad vi måste ha med oss, planerade våra måltider osv, och sedan skjutsade Maya oss hem.

På måndagskvällen lagade jag middag, och den här gången blev det den oslagbara klassikern flygande Jakob. Mmmmums! Särskilt Alisha verkade också tycka att det var gott, även om min kära värdfamilj är förundrad över hur ofta jag använder banan i min matlagning. Antar att det är en svensk grej…

Hur som helst, efter middagen hämtade Sonja upp mig och vi åkte till hennes hus för en andra middag och ”tapioca pudding” till efterätt. Sonja åkte nämligen till Tyskland på onsdagen, och eftersom jag skulle åke och campa var detta sista gången jag skulle träffa henne. Efter middagen satt vi och pratade en stund i hennes rum och sedan började vi kolla på filmen Flickan från Ovan, som var väldigt hemsk och rätt skum men ändå bra. Tyvärr hann vi inte tita klart eftersom Sonja var tvungen att gå och lägga sig tidigt, så hon skjutsade mig hem runt tiotiden. Det blev ännu ett jobbigt farväl – varje gång vi kramades och sa hejdå så började samtalet på nytt och så höll vi väl på i säkert tjugo minuter. Men till sista var hon i alla fall tvungen att gå, och hon gav mig ett jättegulligt brev innan hon åkte.

På tisdagsförmiddagen gav jag mig ut på en kortare löptur och insåg att formen är ungefär så långt ifrån på topp som den kan komma. Vilket inte bådar gott för min annalkande triathlon… Menmen, jag får väl ta det som det kommer helt enkelt. Hur som helst, resten av dagen ägnades åt att packa och förebereda för vår campingtur. Maya hämtade upp oss och alla våra saker och vi åkte vidare till hennes mammas hus för att hämta upp grillen, lite mat, ved och annat. Efter noga planerande och mycket lirkande lyckades vi pressa in alltsammans i Mayas lilla bil, och sedan gav vi oss iväg ut mot Vivian Lake. Det var bara en knapp halvtimmes biltur ditut, och när vi kom dit satte vi upp tältet och tog sedan itu med att laga middag. På menyn stod tacos.

Så här full var bilen på väg ut till campingplatsen

Självklart lyckades vi glömma konservöppnaren hemma, så Maya tog till
drastiska åtgärder

Inne i tältet

Resten av kvällen liksom i princip hela nästkommande dag spenderade vi i våra campingstolar kring brasan. Värdet var kallt och ruggigt och att bara sitta där och mysa och prata om allt mellan himmel och jord var mer än tillräckligt för oss. Natten var lite kylig, särskilt då jag lyckats packa ner en sovsäck vars dragkejda inte gick att stänga, men när vi vaknade på morgonen lagade vi till en riktig brakfrukost:

I princip det enda vi gjorde under onsdagen som är värt att nämna är att vi tog en halvtimmes promenad runt området. Jag och Alisha fick möjlighet att checka av ännu en sak på vår att-göra-lista: klättra upp i ett stort träd. Lunchen bestod av cesarsallad och middagen hoppade vi över helt eftersom vi hade så sjukt mycket snacks. Kanske inte det bästa ur en hälsosynpunkt, men vadå, är man och campar så är man. Senare på kvällen dök Kaitlin och Dori upp, typiskt nog just när jag och Alisha var ute på e tiominuters joggingtur. Dori hann åka hem igen innan vi kom tillbaka, men Kaitlin stannade över natten. Vi hade tänkt gå och bada mitt i natten men eftersom vi sett ett oroväckande högt antal blodiglar i vattnet tidigare under dagen kändes det inte särskilt lockande så vi ställde in de planerna.

På torsdagsmorgonen lagade Alisha en honungs- och vitlöksbagel med smält ost över brasan åt mig, och det smakade underbart gott. Efter frukosten diskade vi våra tallrikar, tog ner tältet och packade ihop alla våra saker. Det blev extra trångt i och med att vi nu hade ytterligare en person i bilen och färden hem var allt annat än bekväm. Väl hemma bestämde jag, Alisha och Kaitlin oss för att ta ett bad tillsammans i badkaret. Lite trångt blev det även där, och vi blev mycket besvikna när det visade sig att bastun inte fungerade. Bastu eller ej, efter en välbehövlig dusch ägnade jag resten av eftermiddagen åt att packa upp alla våra campingsaker. Efter middagen kom Bryn över, och på ren impuls bestämde vi oss för att köra till Arby’s (en snabbmatskedja á la McDonalds) och, iklädda superlöjliga outfits, köpa deras ”curly fries”:

Curly fries!

När vi kom hem chillade vi på mitt rum en stund. Bryn och Alisha målade mina tånaglar väldigt kreativt och jag gjorde en fiskbensfläta i Bryns hår. Sedan åkte Bryn hem och jag och Alisha började titta på filmen 300, som är en av hennes absoluta favoritfilmer. Den var visserligen bra, men de senaste dagarnas sömnbrist började kännas i kroppen och vi somnade båda två i soffan bara någon halvtimme in i filmen. När jag vaknade var det tio minuter kvar, och snopet begav jag mig ner på nedervåningen för att sova i min egen säng resten av natten.

To be continued…

Sista tiden i Kanada, del 2

Hallå igen!

Fortsätter väl min lilla redogörelse då. Fredagen, min näst sista fredag i Kanada, ägnades mestadels åt att packa upp alla saker som vi haft med oss till stranden, diska osv samt att ta en dusch. Sent på eftermiddagen åkte jag och Alisha över till Danis hus. Fredagen var nämligen hennes sista kväll i Prince George och hon hade bjudit in några kompisar för en liten avskedsfest. Förutom mig och Alisha var även Jasmin, Sonja, Robin, Kai, Martin och Melissa där. Vi åt pizza och grönsaker och hembakta citron-vallmofrömuffins och mint-chokladkakor. Sedan bestämde vi oss för att bli tolv år igen och leka med en ”slip&slide” i Danis trädgård. Blött blev det men vi hade åtminstonde väldigt kul! Här har ni bildbeviset:

Jasmine, Dani och Melissa

Dani och Jasmine

Senare lagade Dani och Melissa till en sydamerikans specialitet som vi fick smaka. Det var salt, friterad banan (dock inte en vanlig banan utan en sort som inte är söt) och jösses så gott det var! De andra åkte sedan hem runt åttatiden men jag och Martin stannade kvar och sov över. Vi började kolla på en film men jag och Dani var alldeles för trötta och beslöt att gå och lägga oss i stället. På lördagsmorgonen steg vi upp runt åtta och käkade frukost och begav oss sedan iväg till flygplatsen tillsammans med Danis värdföräldrar. Hennes värdsystrar Chelan och Meagan följde inte med eftersom de skulle möta upp med henna i Vancouver, där hon spenderade den kommande veckan tillsammans med sin faster från New York.

Sonja, Bryn och NoeLani gjorde oss sällskap på flygplatsen. Stämningen under den knappa timme som vi väntade tillsammans med Dani var tryckt och dämpad. När det till slut blev dags för Dani att gå igenom säkerhetskontrollen blev det många långa kramar och en hel del tårar. Precis som jag förutsett var det svårt och jobbigt att säga hejdå. Dani har kommit att betyda jättemycket för mig under det här året och jag har ingen aning om när vi kommer att ses igen nästa gång. Jag kommer att sakna henne jättemycket, det är ett som är säkert.

På eftermiddagen följde jag med Dori till Costco en sista gång. Den här gången hade de ett stort antal provsmakningar, så jag var nöjd med andra ord. Jag började även så smått att plocka fram och sortera alla mina kläder och prylar för att undelätta nästkommande veckas packning. Senare tog Dori med mig för att spela tennis, något som jag aldrig provat förut. Trots att jag hade stora problem med att slå tennisbollen rakt – den hade ner en tendens att flyga uppåt – var det väldigt kul att prova på och något jag definitivt kan tänka mig att göra igen.

På kvällen åkte jag och Alisha till Sams hus eftersom hans mamma hade orndat en liten barbeque för Kai. Vi stannade bara en kort stund eftersom vi var tvungna att gå vidare till nästa barbeque. Denna var anordnad av folk från kyrkan för alla grads, dvs Alisha, jag och en tre fyra personer till. Där serverades hamburgare, hot dogs och sallad, samt en väldans god ”brownie-blueberry trifle” till efterätt.

Alisha skjutsade mig hem och jag chillade en stund innan hon hämtade upp mig igen och vi åkte över till hennes pappas hus. Vi pluggade lite engelska inför vårt provincial exam på måndagen och jag sov över där.

På söndagen hade vi kids church som vanligt, men det var inte en helt vanligt dag. Under gudstjänsten kallades alla grads upp på scenen och vi fick motta varsin present (en bibel och ett gratulationskort). På nedervåningen under andra gudstjänsten hade de ordnat en liten avslutning för mig och Noah eftersom det var vår sista dag. Vi åt cupcakes och alla barnen signerade kort åt oss, hur gulligt som helst!

Efter kyrkan skjutsade Dori mig ut till Albas hus lååååångt ute på landet. Alba åkte nämligen hem på måndagen och hade ordnat en lite get-together för några av sina vänner. Martin kom också plus några personer från Albas skola, och vi chillade mest ute i solen och Alba signerade min flagga.

Jag och Alba framför hennes hus

 Sedan hämtade Dori upp mig och Martin och skjutsade oss till vårt nästa event på dagordningen: avskedsbarbeque hos Kai. Kais värdmamma lagar fantastiskt god mat, och trevligt sällskap (Sonja, Robin, Kai och Martin samt Kais värdfamilj och släktingar och vänner till dem) på det och kvällen var gjord. När tallrikarna var renskrapade bestämde vi oss för att titta på Project X, men eftersom jag inte sovit ordentligt på säkert två veckor småslumrade jag mig igenom filmen. Efteråt fick jag skjuts hem av Sonja och gick raka vägen till sängs.

Tårtan Kais värdföräldrar hade fixat

Fortsättning följer…

Sista tiden i Kanada, del 1

Hej på er!

Sitter just nu på flygplanet mellan Vancouver och London och skriver detta inlägg. Tänkte redogöra lite kortfattat för de senaste två veckornas händelser. Vart var vi någonstans? Sista skoldagen, eller hur? Det var förra måndagen, den 18e juni. Dagen efter inledde jag, Dani och Sonja med att gå ut och käka frukost. Efter mycket om och men bestämde vi ss för att gå till Camelot Court, där vi käkade pannkakor, french toast och omelett. Gott var det, och mycket var det.

Efteråt skjildes vi åt. Sonja åkte hem och jag och Dani gick först hem till mig en kortis och sedan till gymmet. Vi körde deras bootcamppass, som under sommarhalvåret hålls utomhus. Trots att det såg lagom molnigt ut stekte solen och formen var överhuvudtaget inte på topp. Men det var ändå skönt att få lite motion, det har blivit alldeles för lite av det på sistone...

Senare på kvällen var det min tur att laga middag igen, och den här gången körde jag på vad som är något av en klassiker i min familj: tonfiskpasta. Tur var det väl att Kaitlin och Alisha var hos sin pappa den här veckan eftersom ingen av dem gillar tonfisk. Dori verkade i alla fall tycka att det var gott.

Onsdagen ägnade jag åt lite allt möjligt smått och gott. Jag gick till ett styrkepass på gymmet på morgonen och ägnade sedan eftermiddagen åt bloggen och att baka jordgubbs- och rabarbermuffins. På kvällen bjöd Dori ut mig på middag. Vi gick till en nyöppnad japansk restaurang som har – trumvirvel – ät-så-mycket-sushi-du-vill. Eftersom min magsäck lämpligt nog är expanderad till max just nu passade den lilla ”ät-så-mycket-du-vill”-detaljen perfekt för mig. Det hela gick till som så att vi fick en lista på alla olika sorters sushibitar, rullar och allt vad det nu är, plusen massa annat gott också. Sedan var det bara att bocka av på listan vad vi ville beställa, och sedan blev vi serverade allteftersom vi åt vår väg genom mängder av olika sorters mat. Jag är säker på att jag åt minst en 30-40 sushibitar… Inte bara var det mycket mat, det var otroligt god sushi också, och när vi till slut mätta och belåtna begav oss hemåt hade jag en rejäl matbebis i magen.

Menyn

Dori hugger in på godsakerna

Jag med den allra sista biten sushi

Senare den kvällen mötte jag upp med NoeLani, Bryn, Katie och Hannah på Denny’s. Mätt som jag var nöjde jag mig med ett glas vatten medan de andra beställde in både milkshakes, pommes frites och friterade mozzarellastavar. Efteråt begav vi oss ut och vandrade och var allmänt random en stund medan vi väntade på att Bryns mamma skulle hämta upp oss. Här är resultatet av denna ramdomness:

En likblek Bryn., NoeLani och jag

Katie, NoeLani och Bryn

NoeLani. Bryn och Hannah

Så småningom hämtade Bryns mamma upp oss från Timmys och vi åkte hem till henne. Alisha slöt upp med oss och vi tältade i Bryns trädgård, något som var väldigt mysigt men rätt läskigt när hunden började skälla som en besatt. Björn är nämligen väldigt vanligt förekommande i området där Bryn bor, och en björn är ju inte precis vad man vill ha nosandes i sitt tält mitt i becksvarta natten. Hur som helst klarade vi oss undan med livet i behåll, och hade en väldigt mysig natt med Katies specialcupcakes med oreos, mina jordgubbs- och rabarbermuffins, ett antal omgångar av Catchphrase och en väldans massa prat.

På morgonen hade Bryns mamma dukat upp frukost åt ss inne i köket, och sedan vi ätit packade vi ihop våra saker och gjorde oss redo att åka hem. Jag och Alisha bestämde oss för att promenera hem och lastade därför våra saker i Kaites bil när hon blev upphämtad. Sedan gav vi oss iväg längs vägrenen i stekande hetta. Någon timme senare var vi hemma och satte genast igång att packa ihop och förbereda allt vi behövde för senare den kvällen. Vi hade nämligen organiserat ett party ute vid Ness Lake, där min värdfamilj äger en bit land. Så vi packade bilen full med sovsäckar, tält, liggunderlag, vattendunkar och mat, och begav oss vid tvåtiden ut till stranden tillsammans med Kaitlin, hennes kompis Millie samt Martin.

Allteftersom eftermiddagen fortskred anlände mer folk, till exempel Katie, Hannah, Jennifer och Jasmin. Vi badade i sjön, som faktiskt inte var på tok för kall, grillade hot dogs och åt grönsaker med dipp till middag, hoppade studsmatta och satt kring brasan (eller snarare kring antimyggljuset vi och placerat mitt på gräsmattan) och chillade. Dori kom ut en sväng och jag spelade volleyboll med henne, Kaitlin och Millie. Det blev en sen kväll och jag gick inte och la mig förrän runt tretiden på morgonen, men lyckat blev det i alla fall, så jag är väldigt nöjd! Här är lite bilder från kvällen:

Kaitlin och Millie

Maya och Jessica

Smores!

Jessica, Jasmine, Alisha och Maya

Jennifer och Katie grillar marshmallows

En äkta Katie-cupcake

Senare under kvällen

På morgonen steg jag och Alisha upp och stekte pannkakor till hela gänget. Bananpannkakor med blåbär och choklad. En klick smör och lite sirap på det så har ni den perfekta campingfrukosten! Mums! Sedan återstod förstås städning och ihoppackning av alla saker innan vi kunde bege oss tillbaka in till stan vid tolvtiden.

Detta får vara nog för nu. Jag har nu fem timmar kvar till London, sedan återstår dryga två timmars väntan samt en två-tre timmars flygning till Arlanda. Ska bli så kul att komma hem igen!

Kram!